När det brister

Just nu känns det som jag sitter fast, bokstavligen.
Min ångest förstör allt och leder mig till bristningsgränsen.

För någon vecka sedan hos psykiatrikern, "jodå - två steg framåt och ett bakåt", men nu är det snarare tvärtom.

Jobbar halvtid och ska gå upp i 75% efter den 15:e Januari och undrar hur i all världen det ska gå när världen rasar samman omkring mig och jag inte ska träffa min terapeut förrän den 18:e. Min sambo får allt svårare att stå ut med mina utbrott, vi bråkar var och varannan dag och jag ser alltför mycket av mitt gamla obehandlade jag krypa fram - och det är ingen rolig syn.

Usch jag känner mig så lurad av de jävla tabletterna som fick mig att tro att jag var någon att räkna med - nu känns det bara som det är skit kvar. Det värta är nog att det känns som jag mår sämre för varje dag. Minsta lilla stress - och jag brister och får panik. Och ju värre jag beter mig, ju mer skuldkänslor får jag och skuldkänslorna ger i sin tur ångest vilket i sin tur gör mig stresskänslig - och so on. Vet inte hur jag ska komma ur allt det här. Sjukskrev mig idag - mådde lite bättre när jag fick vila, men sen är allt igång igen. Får hoppas att morgondagen blir bättre...

/C